Ska vi ge textreklam åt en av flertalet tillverkare av färg och båtvårdsprodukter? Nej, det kan jag förstås inte tycka. Men det är litet svårt och omotiverat att inte skriva i positiva banor om Lotréc som bjöd in NF-förbundet till en träff den 23 februari. Som mått kan sägas att NF-ägarna inte bara satt kvar hela kvällen, utan att de också bidrog med kanonader av frågor, så engagemanget var det inget fel på.

Per Thörnblad, produktchef för LEFANT båtfärg och båtvårdsprodukter, tog emot på Södra Kungsvägen vid Gåshaga på Lidingö. Historien om företagets etablering och utveckling inbegriper ett David-mot-Goliat perspektiv som är lätt att falla för.

Lotréc har idag flera nischer. Marinsektorn är bara en. Inom detta område var grundarna Viljam och Christian särskilt framgångsrika med lanseringen av VC 17 som utvecklades under första halvan av 1970-talet.

Efter stigande framgångar med den ultratunna, kopparjonsläppande bottenfärgen som blev en favorit bland många av oss svenska seglare, ringde det 1988 på dörren. Några kostymklädda herrar från den stora världen stod beredda att lämna ett offer-you-can´t-refuse. VC 17, recept och varumärke, övergick till International, tillsammans med ett löfte om att de säljande tillverkarna fick avstå från konkurrerande tillverkning de närmaste fem åren.

Men Lotréc har fler strängar på lyran, släppmedel vid gjutning av gummidäck är en storsäljare.

Även på båtsidan fortsatte utvecklingsarbetet. Jag har fått en viss förståelse för det höga literpriset för bottenfärg när jag hör hur utvecklingsarbetet kräver sitt, samtidigt som de politiskt betingade bestämmelserna ändrar sig med kort varsel. Fem års utvecklingsarbete kan lätt omkullkastas av strängare regler..

Nå, 1994 kom företaget igen med ´Lefants produkter. Per Thörnblad, som själv gjort den från VC 17 omvända resan, från International till Lotrec, hade inga problem med att beskriva utvecklingskostnaderna förknippade med en ny färg. Ett antal mätstationer i Skärgården, Mälaren och även nere i Medelhavet ingår i programmet, ja till och med i Townsville, Australien, har man en station. Det är den sortens datainsamling som gör färgen dyr, inte själva komponenterna och blandningen.

Per höll intressanta föredragningar om osmos och havstulpanernas livscykel, och minnesvärt är bl.a. att det är i två perioder man ska skydda sig – månadsskiftena juni/juli resp. aug/sep.

Att ligga på svaj i ett sund är till exempel ingen bra manöver om man vill slippa tulpaner, som älskar ett måttligt strömmande vatten för sin matförsörjning.

Vid sidan av bottenfärgspratet utdelades en rad andra goda råd:
Järnkölar skall grovblästras - eller slipas med mycket grovt papper. Ytan ska inte bli slätblank utan skrovlig för att primern ska fästa. Täck det nakna järnet med epoxi-primer inom en timme, ett förtunnat ytskikt och två oförtunnade. Först efter detta ska man epoxispackla ojämnheter. Och till sist följer man upp med fyra lager epoxifärg.

När det gäller båtvårdsprodukterna beskrev Per de saker som skiljer cleaner, rubbing, autosol, polish och vax, skillnader som vi nog hade ett hum om efter några decennier av vårrustningar.
Vi som var närvarande, knappt tio NF seglare, hade säkert olika preferenser bland de uppbullade produkterna - samt favoriter hos kunkurrenterna

En som verkar en aning mer unik än andra produkter är Go-Go-Fast, som omdiskuterad ”fribordssnabbuppare”. Vissa anser effekten vara rent mental/psykopatisk, men företaget hävdar att den i lättvind 0-3 meter ger registrerade skillnader i fart.

I omstöpningen och utflyttningen av svensk tillverkningsindustri, framstår det som viktigt att tillverkningen av bottenfärger, åtminstone utvecklingsarbetet, sker i närhet till de vatten som de ska fungera i. För det verkar som om de allt strängare miljökraven gör det mer och mer viktigt med kännedom om de lokala vattnen. Annars kommer inte färgen att göra tjänst. Kombinationen av olika vattenbetingelser och föränderligt regelverk kräver lokalkännedom.
Ett tack till Henrik Waldinger, som ordnade kvällen.

Otto Fagerstedt, NF 292