Eller: Man skulle kanske ha köpt sig en NF…
Av Otto Fagerstedt, 1999.
Inför båtbytet var det två saker som gällde: Ståhöjd och inombordare. Resultatet blev en NF med snurra. NF 292 charmade oss mer än den skutluktande, rätt skabbiga -77a som var till salu vid Galärbryggan samtidigt. Vi slog till. Det var bara det att inombordare saknades i 292… Inte blev vi gladare efter den första kontakten med NF-förbundet: -Strängt taget är det väl så att det inte är en NF ni har köpt, liksom.
Skit samma, tänkte jag och brorsan, för det var familjesegling som gällde. Det där med entyp var inte så noga. Men efter några års hissande av 50 kg Yamaha fyrtakt, propellervisp i luften vid sjögång, betänktliga sidkrafter på motorfästet i hög sjö och små utombordsförtret som utspilld bensin i båt hade vi fått nog. Här skulle investeras i en diesel.
Men det var lättare sagt än gjort. Det enda vi hade som gick att använda för inombordsbruk var en rostfri bautatank på 70 liter (reafynd!) som fyllde halva skuffen. Den har bara varit full en gång. Då försvann bakre flytmärken långt ner i Östersjön och stäven pekade upp i skyn. Å andra sidan borde den per diesel kunna ta en till Mallorca ungefär. I alla fall satt tanken där den satt.
Nu skulle det in en VP2010, hade vi bestämt. Valet av cruisingskäl. Trevligt med två cylindrar. Å så är man ju svensk. Det var däremot inte motorn, berättade Lars Thorén långt senare. Han visste att lilla Volvon är en Perkins som målats grön o försetts med diverse volvotillbehör…
Eftersom båten aldrig haft inombordare var det till att börja från början. Där det normalt sitter en motorbädd fanns ett trevligt litet dörrstängt skåp med inplastade fack för två batterier och diverse stuvutrymmen. Ut med alltihop. Riv och slit. Elcentral o ledningar åt h-e. Ny dragning av rubbet. Hej o hå. En del skitgöra med att frilägga bottenplasten och passa in den motorbädd som hörde till 120-drevet och 2010an. Nu borras hål för sticksågen. Ve o fasa. Hoppas jag inte mätt fel. Borren borrar o borrar. Jag börjar få en förklaring till att mindre genomtänkta vägval gångna somrar inte straffat sig värre. Skrovet är en halv decimeter tjockt här i botten där det nu gapar ett förskräckligt hål. Här ska plastas motorbädd. Rätt kul jobb. Minst fyra lager rovingmatta ska det vara. Motor och drev väger 120 kg, så det kan inte bli för stadigt. När allt är målat och klart ser t o m Ginnungagapet i botten trevligare ut. En lucka sågas ut i skottet bakom bädden. Annars går inte drevet att montera. Trångt är det, men det går lättare än befarat att få drevet på plats. Efter tips från garvade varvsgrannen Tomas slipar jag bort all VCTar ner till gelcoaten runt drevet där gummidamasken ska limmas på. -Varven är fulla med båtar där gummit hänger som kråkvingar runt dreven, säger Tomas strängt. Och jag är för en gångs skull riktigt noga.
Kommer så själva 2010. Till saken hör att vår varvsplacering inte lämnar plats för någon kranbil att ta sig intill. Men rodret lyfts av och med två man på stegar mot akterspegeln och motorn mellan oss och en man som drar uppifrån sittbrunnen vet vi nu att det går att klättra ombord med en 2010 som sitter monterad på sin leveranspall, men någon marginal var det inte frågan om.
Hopsättningen mot drevet går lätt som en plätt, mot all förmodan. Nu är det dags för finliret, dvs broder ingenjörn, som står för dragning av avgasrör, montering av tillbehör, isoleringsmattor och teakbygge i inredningens stil. Som kronan på verket, eller under verket, monteras volvos nya trebladiga foldingpropeller. Den har varit utmärkt. Dels ger den bra fart, låga vibrationer och backar utav h-e. Dessutom har man något att skylla på när man gjort bort sig på banan. Och jag lovar att om det varit RM i motorgång i somras hade vi varit vassare. Tips till andra är att det är minsta propellerstorleken, 14×9, som gäller. Med 15×9, som rekommenderades, kommer motorn inte upp i varv.
Leverantör av motor och delar var Lindströms varv, Smådalarö. De har varit tillmötesgående vid byte av felbeställda delar och alltid svarat på frågor. Direkt billigt är det inte att köpa nytt. Ca 70 000:- inkl. alla tillbehör landade det på, arbetet oräknat. Tidsåtgång beror på händighet och utgångsläge. I På kryss och till rors nr 2 –99 kan man se hur många timmar proffsen tar på sig. För vår del tog det vintern –98, närmare hade vi inte haft lust att räkna.
Men nu är det gjort och då ångrar man sig inte. Enda gången jag saknar utbordaren är vid manövrer i trånga lägen. Annars är det bara fördelar. Och en NF till som mäter in.
/Otto
